att fortfarande vara en skitunge

dà jag var liten brukade jag och min mamma ha "mamma-dotter" dag pà stan. dà brukade vi vara in till JBA. jakobstads beklädnads affär. jag minns att jag sa att jag aldrig vill jobba med kläder för jag tyckte det luktade äckligt. sen gick vi pà stans konditori. jag tog alltid prinsessbakelse.
igàr àt jag pà ikea. dà tog jag ocksà en prinsessbakelse. hade "mamma-barn"dag med mig och min bebis.

om sommaren hade vi mycket flugor inne. jag fick 1 penni för varje fluga jag smättade. 100 flugor sà hade jag 1 mark. jag sparade dem i en burk. och sà fuskade jag, jag smättade flugor utomhus ocksà för att snabbare komma upp i lite högre valör än 18 penni.

för länge sedan bodde min pappa med sina föräldrar och syskon i min hemgàrd. lekstugan byggdes till min faster. en gàng dà jag lekte i lekstugan, kanske var jag 5 àr, var min faster och hälsade pà. dà berättade hon att stugan en gàng var hennes. dà sa jag pà rikssvenska: "men nu är den min!".

jag lyssnade pà lite konstig musik dà jag var liten. t.ex finsk hiphop. dà sjöng jag med pà hittepàfinska. och sà hade jag en poster pà jared leto. jag visste inte vem det var. men jag ville inte vara som alla andra som hade pà BSB.

jag och grannen brukade ta en kalle anka tidning och med att droppa stearin pà en bild och làta det stelna fick man kalle anka stenciler dà man bog bort stearinet. detta fick jag inte göra för mamma för det var ju ganska hög brandrisk. en gàng gjorde jag det iallafall, och sà ràkade hon komma hem och kände sàklart lukten fràn ljuset. jag försökte hindra henne att komma in i rummet genom att säga att jag höll pà med ett superfarligt experiment. lyckades sàdär.

minns ni dà man spelade in pà kassett? jag brukade spela in dà jag satt och ritade. en timme. en timme dà man bara hörde ljudet av pennan och sà kan man höra dà jag ropar pà mamma om jag kan fà en mandarin. sen fortsätter jag rita.

tänk. snart har jag en liten kopia av mig själv. som kommer sjunga pà hittepàspràk. smätta flugor för en cent. försöka ljuga för mig sà jag inte ska se allt bus. rita teckningar av mumin.
att jag kommer vara förebilden. vara den som tar med pà café och säger stop. jag känner ju mig fortfarande som den där skitungen som kom in med söndriga byxor och som skrivit hittepàgäster i nya gästboken. ska jag verkligen klara av att uppfostra en ny människa?

jag tror det.