i dagarna har jag funderat pà hur jag blev som jag blev och hur jag var dà jag var liten och sà. mamma säger alltid att jag var ett snällt barn som gick att ha med sig överallt. dà jag blev 12 var jag ... ja vad ska man kalla de, barnzilla? hemsk! men sen gick det om och jag blev ljuvlig igen. eller nàt àt det hàllet.
dà jag gick pà femman sà brevväxlade jag med en tjej fràn replot. vi planerade att bilda popband, bli lika stora som spice girls. eller vi skulle iallafall börja med att göra covers pà deras làtar. vi träffades bara en gàng. i vasa. dà shoppade vi pà yves rocher.
det är det närmsta jag kommit popsàngerska.
ja, fast jag sjöng ju i barnkören i purmo förstàss.
sen ville jag aldrig bli prinsessa, veterinär eller ens frisör. faktiskt. som alla andra smàtjejer ville bli. jag ville bli brandman, dirigent, eller en som stryker kläder. för det var kul, tyckte jag dà. nu är jag utbildad frisör och jobbar som kassatant. vart tog karriären vägen?
dà jag gick i sexan fick jag glasögon och klippte hàret i trendig pottfrisyr, som robyn. en kille i klassen sa du liknar ju en pojk. jag svarade kaxigt he e tu som sir ut som en pojk. vettigt. bra ulrika! en annan gàng pà marknaden i jakobstad slängde en kille fràn bennäs en fjärtbomb pà mej. vet ni vad jag ropade till honom? stig av cykeln och led peden över vägen. slagkraftigt! jag tror han fattade poängen. eller vad tror ni?
poängen är att dà jag var liten sà sa jag till. sluta! jag stod pà mej. ville bli saker. blev saker. vart tog jag vägen?
igàr var vi och hälsade pà ett par här som vi känner. förstàss. men iallafall. mannen, han är en sàn som kritiserar. och han har alltid rätt. men det har han inte. varför sa jag inte ifràn när han kritiserade? varför är jag en mes, som sen ligger i sängen och tänker pà allt jag borde ha sagt. pà allt jag kommer att säga nästa gàng. haha.
och varfôr jobbar jag som kassatant pà ett supermarket, istället för att sälja vintigekläder i en rolig butik, som jag vill göra?
jag tror jag har slarvat bort mig i alla flyttar. màste rota fram mig.
Gillar din ärlighet och självironi :) Då jag var liten ville jag bli frisör. Men se det ville jag inte iallafall sen då jag blev stor. I 6:an och ännu i 7:an ville jag bli Moder Theresa. Jag skulle rädda världen och alla stackars barn på jorden. Fortfarande har jag kanske inte uträttat stordåd som Theresa, men en vacker dag kanske :) Känner igen mig i det där "vart är jag påväg" funderingarna. Ju mer man ser av världen och flyttar till olika ställen desto mera förvirrad blir man. Nu sitter jag med en lång och teoretisk Magisterexamen i Utvecklingspsykologi och funderar över varför jag inte blev konditor, bagare, fotograf eller något annat kuligt kreativt istället.
SvaraRaderamoder theresa, haha, ja varför inte? undrar vilken utbildning hon gick.
SvaraRaderaja precis, ju mera man flyttar och ser olika saker och kulturer desto mera förvirrad blir man och pà nàt sätt rotlös.man lever här och där och gör si och sà och vad är jag till slut?
Oj va ja fnissa åt din barndom och tonårstid :D
SvaraRaderahe e int na ti skratt àt! :p he e na ti beundra.
SvaraRadera