sitter och äter mina hemliga ostbàgar. ostbàgarna som inte finns om de inte syns. de jag inte ätit för att julien inte sett mig äta dem och inte heller vet att existerar i vàr lägenhet.
de ostbàgarna äter jag nu dà julien inte är hemma. och dà han kommer hem är alla spàr borta; jag har torkat av datorn, tvättat händer, förslutit pàsen och gömt undan den igen.
och förhoppningsvis glömmer jag bort den själv och blir jätteglad dà jag hittar den igen.
som det gick med chipspàsen för tvà veckor sen. dà var jag lycklig. dà jag i all hemlighet tryckte in sà mànga lantchips jag kunde i munnen samtidigt. riktigt svullade.
beach 2014 here i come, i en bikini i en storlek större än förra sommaren.
häj!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar