att vara eller inte vara.

dà jag är ut och promenerar med ebba i vagnen sà màste jag lyssna pà nàgot annat än fàgelkvitter. musik gàr inte. för det màste jag gà i takt med och tänk hur det ser ut om man gàr i takt med en rap làt med attityd och barnvagn! och yo:ar pà gamla tanter. nej.
sà jag lyssnar pà podcaster. förut lyssnade jag bara och enbart pà alex och sigges podcast. fortfarande en favorit. men sà ville jag fà in lite kvinnliga röster sà dà lyssnade jag pà hannah och amandas pod, jättebra, och försökte mig pà carolina gynning och anitha schulmans pod men det var riktigt risig.
nu har jag hittat en ny favorit; värvet. en intervjupod. hans gäster fàr prata om livet och karriären och lite av allt möjligt. en fràga han alltid fràgar, eller det kommer alltid pà tal, är om personen var mobbad eller populär. eller mittemellan. fick mig att tänka pà mig själv.

hur var jag som barn och tonàring? jag tror som barn var jag varken opopulär eller poppis, men ska vi säga tre tjejer gàr inte ihop, nànsin, och en ska bort. och det var oftast jag.
sen kom làgstadiet och där tuffade jag vel till mig och fast mitt enda party för hela klassen blev fiasko, är det  vel ingen som minns. roliga kalas hade jag iallafall, minns att pappa byggde en indiankàta där vi grillade korv, eller sà sà hade jag maskerad.

sà kom högstadiet och man fick nya kompisar och lite större omràde att röra sig pà. jag vill tro att jag var en av de populära men jag vet faktiskt inte! har hört att jag var en sàn man inte vàgade prata med. om det dà var för att jag var en sur typ, för snygg (höhö) eller trist vet jag inte heller. kan ju tolkas pà mànga sätt, man är ju endà kvinna. högstadiet var kul iallafall även om rasterna och discot lockade mera sà gillade jag modersmàl och gympa ( fast jag pà nàt listigt vis lyckades med att aldrig behöva orientera och skidade bara en gàng). att jag lyckades fà 8 i matte är ett mysterium och att jag fick 6 i finska är förstàeligt. även om jag ju anser mig vara ett spràkligt geni numera som rabblar franska glosor i sömnen. men finska är inget spràk, det är en förbannelse.

sen började jag yrkes pà kosmetolog och aldrig förr har jag vel kämpat sà för att passa in i ett speciellt gäng. in passade jag aldrig men det förstod jag för sent. vissa smällar fàr man ta för att fatta verkligheten. fyllde 18 och allt vad det innebär.
sen flyttade jag till vasa för att studera vidare till fisör och där var jag mest ensam men det var nog självvalt. populär eller inte, man är vel vad man gör sig till.

efter det kom nàgra röriga àr dà jag flyttade tillbaka till stan, jobbade, gjorde slut, blev ihop, kom hem sent (eller tidigt) pà morgonen och allt vad det innebär med det. tror jag hade varit sà snäll innan sà där lösgjorde jag nog mig. bättre sent än aldrig!
och sà flyttade jag till frankrike.

fast frankrike är vackert och allt sà har jag aldrig varit sà ensam i tre àr som där. splittrad. känslig. jag var inte mig själv. längtade alltid bort. inte nödvändigtvis hem, men nàn annanstans. som en sa till mig där jag förstàr varför du inte har nàgra kompisar du är ju alltid sà sur. och aj aj aj vad ont det gjorde, men det var sà sant. men i takt med att jag lärde mig franska och därmed kunde ge svar pà tal och inte bara le osäkert och söka juliens blick, sà gick det bättre. lärde mig skämta och fransoserna lärde känna mig och dà blev det lättare. för jag är ju rolig, egentligen.
men nu dà vi bor här i finland igen sà säger julien att det är längesen han sett mig sà lugn och glad. sant.

fàr se nu dà jag närmar mig 30 vad det blir av mig. man mognar ju, och att vara populär är ju inte lika viktigt. eller att höra till ett visst gäng. man vet vilka som är ens vänner och det räcker.