precis som man hört talas om den berömda rosa mamma-bebis-bubblan, som jag inte kom in i till först (men som jag numera typ bor i) har man ju hört om folk som gàr in i väggen. det har jag aldrig gjort. gàtt in i den. jag har kanske sett den, men hunnit stanna upp innan jag rusat in i den.
förrän i fredags. jag hade sett den ganska länge, väggen. den var där. men lite dimmig. pà fredag màrgon tog jag typ sats och sprang sà hàrt jag kunde och rakt in i väggen med huvudet före.
det sägs ju att barnet föds pà nytt efter 8-9 mànader. att den blir ett jag och förtsàr att skriket som skriks är dens eget och sà. jag tror det hände samma sak med mej. jag vaknade upp ur dimman och sàg dà den där väggen som jag sprang in i. allt som har hänt under 9 mànader kom över mig som en tsunami av àngest. jag har fött ett barn. i ett annat land. utan min familj pà plats. tung svettig sommar med spädis. flyg till finland och dop. flög tillbaka. ensam med ebbis igen. packade ihop livet i frankrike och flög en tredje gàng med spädbarn (dà vi bàda hade feber och öronvärk, bra kombo med flygplan) och sà flytt tvà gànger i finland, jobb, vinter, renovering... altsà dessa nio mànader dà man borde ha det tryggt och skönt, det är tillräckligt med en ny bebis, sà ska man göra allt detta pà samma gàng.
och nu hàller ebba pà med tandtillverkning. vilket gör att vi inte sovit pà flera nätter. jag kan förstà varför det används som tortyrmetod, att inte fà sova. man blir galen. helt galen.
sà tillbaka till i fredags. jag hade sovit sà dàligt, och gràtit mig till sömns av trötthet. vaknade pà màrgonen av att ebba grät. igen. och jag grät. och ebba grät. och jag. jag kände bara att nu orkar jag inte en sekund till. sà pappa julien fick komma hem fràn jobbet. ta hand om ebba. ta hand om mej. och vi bestämde att vi màste göra nàgot àt vàr situation, nattetid. ebba sover med oss. vaknar hela tiden dà man rör sig. julien sover pà soffan, ofta. ebbas säng stàr tom. nee-e. detta gàr inte!
sà inatt började vi med SHN. sova hela natten. dels för att lära ebba sova i sin egen säng, dels för att sluta amma hela natten. känner mig som en urmjölkad ko. okvinnlig. fast det iofs är väldigt kvinnligt att amma. men nu vill jag inte mera. orkar inte. fàr àngest varje kväll dà jag ska natta ebba med mina mjölkmaskiner. och ligga där hela natten i obekväma ställningar och inte vàga andas. utan julien. men med ett skrikande barn.
hur första natten gick? bra! visst, jobbigt stundvis, men det var förta natten ocksà. men även sà, sà har vi sovit längre i streck än vi gjort sedan hon föddes, och det var bara första natten, som ska vara svàrast! jag är väldigt positivt inställd till nästa natt. inte àngest, bara stärkt självförtroende. och jag känner mig mycket piggare och gladare idag dà vi sovit bättre inatt. och man ser en lösning.
oj vad detta blev làngt och raggligt. kanske inga andra har orkat läsa allt än de som ocksà är mammor. brukar vara intressant att läsa om hur andra har det, tycker jag! ebba sover middag nu och jag ska passa pà att göra ingenting. sà jag orkar göra allting för ebba dà hon vaknar. lilla prinsessan. som har fàtt 2 tänder och snart kryper!
Kom ihåg en sak: Den där ros bebisbubblan är ofta väldigt mer röd än rosa. Och om man ska vara helt ärlig så är det inte ens ofta man ser färgskiftningar mot nåt rosa. Och jag lovar dig, på heder och samvete, att det blir bättre. Det kommer tider när ni får mer utbyte av varandra och du faktiskt själv kan se att du är världens bästa mamma till ditt barn. Akta dig för väggen nu, och ger vad ni måste. Ta hand om dig!
SvaraRaderaSå fanastiskt att första natten gick bra och andra kommer gå minst lika bra! �� Det är det bästa i världen att få sova och jag är övertygad om att det blir bra nu! Keep up the good work!
SvaraRadera