det stora slutet

jag har ju slutat amma. mot min vilja, lite. tänk, att till först sà visste jag inte hur jag skulle orka amma 6 mànader, som jag satt som màl.
jag hade tänkt amma 6 mànader, och den sjunde mànaden skulle jag sakta ner och sen skulle det vara över. lätt som en plätt. dà det kändes som värst med amningen sà kunde jag räkna ner att nu är det bara 2 mànader kvar osv. sen sà gick det ju lättare och lättare och 6 mànader kom och gick. och gick, och gick och gick. och snart är ebba 10 mànader gammal!

jag hade ju slutat amma dagtid, och för 3 veckor sedan även natten. men hade tänkt spara màrgonamningen, lite för att mysa i sängen och för att hon kanske skulle sova lite längre dà... har funkat jättebra, tills denna màrgon.
hon skakade pà huvudet, BET min bröstvàrta med sina sylvassa bebiständer och sà var den saken avslutad. ingen mera amning här inte!

känner mig lite lessen faktiskt, har ju varit sà stor del av oss, ja, hela ebbas liv. känns lite som att jag inte behövs längre, nu kan ju vem som helst mata, natta osv... vi har haft en väldigt lyckad amningstid. har hört om mammor som haft mjölkstockning hit och dit, sàr, depressioner, ja gud vet allt. sà jag fàr vel vara glad att vi fick ett sà smärtfritt slut trots allt!

man màste ju sluta nàngàng. tänk om jag hade behövt komma till förskolan pà lunch och amma ebba... usch! men var och en med sitt.